Ewe:


Du är oxå jättebra på att blogga! Men duktigare än mej! Love you mostee (L)(L)(L)
Du är jättesnäll och jättesnygg (ni fattar vad jag menar).
Men det är it kul när vi bråkar!


Love youu!<3

Detta är ett skämt. Ibland tar man det på allvar. Men då ska man sluta gå in på min blogg om man är känslig. Blää!

Idag är jag sjuk igen. Saknar Alvis<33 Men venne om hon ska komma med läxorna te mej. Hoppas det. Så it nån äcklig kille gör det, (skoja).

Men venne vad som flög i mej när jag fråga om Alva kunde fråga chans på Adam åt mej. Guud!  Jag är så himla konstig ibland. Jag tänker mig it för innan jag säger nåt. Nu helt plötsligt så kanske eller kanske inte jag blir ihop med Adam. Konstigt lixom.


Hejdå!!!!

Hanna. A du är en bra kompis och vi lärde känna varandra för it sålänge sen. Men ändå känns det som vi har varit vänner nästan hela livet. Men du är snäll och jättesöt (asså it så)!



Kram!

Put on my blue suede shoes and I
Boarded the plane
Touched down in the land of the Delta Blues
In the middle of the pouring rain
W.C. Handy
Won't you look down over me
Yeah, I got a first class ticket
But I'm as blue as a boy can be

Then I'm walking in Memphis
I was walking with my feet 10 feet off of Beale
Walking in Memphis
But do I really feel the way I feel

Saw the ghost of Elvis
On Union Avenue
Followed him up to the gates of Graceland
Then I watched him walk right through
Now, security they did not see him
They just huddled round his tomb
But there's a pretty little thing
Waiting for the king
Down in the jungle room

When I was walking in Memphis
I was walking with my feet 10 feet off of Beale
Walking in Memphis
But do I really feel the way I feel

Now, they've got catfish on the table
They've got gospel in the air
The Reverend Green, be glad to see you
When you haven't got a prayer

But boy you got a prayer in Memphis

Now, Muriel plays piano
Every Friday at the Hollywood
And they brought me down to see her
And they asked me if I would
Do a little number
And I sang with all my might
She said, "Tell me are you a Christian, child?"
And I said, "Ma'am, I am tonight!"

Walking in Memphis
I was walking with my feet 10 feet off of Beale
Walking in Memphis
But do I really feel the way I feel

Walking in Memphis
I was walking with my feet 10 feet off of Beale
Walking in Memphis
But do I really feel the way I feel

Put on my blue suede shoes and I
Boarded the plane
Touched down in the land of the Delta Blues
In the middle of the pouring rain
Touched down in the land of the Delta Blues
In the middle of the pouring rain

... ska jag till mormor...
...ska jag blogga mera...
...ska jag rösta på mej på www.diabit.se så att jag har chansen att bli årets diabetesbloggare, och kan vinna två biobiljetter. Den som röstar mest får kolla på bio med mej.
... ska jag försöka att somna LITE tidigare.
... ska jag...eller venne vad jag ska göra mer. Förslag??

Spökerierna på Löfstad Slott

Här har den store fältmarskalken Axel Lillie - som byggde slottet omkring 1650 - dundrat och befallt sitt folk och vid hans ståtliga fester kunde hans hustru Christine Mörner berätta, hur hon klädd i harnesk följde sin man på de stora fälttågen i Tyskland, här har Axel von Fersen under långa år drömt om drottning Marie Antoinette och här har den landsflyktige franske hertigen d´`Aumont de Pienne tillbragt några vintrar med att klippa silhuetter och göra små studier av herrgårdslivet på 1800-talets början, tavlor av stort kulturhistoriskt värde. .

Att Löfstad med sådana människoöden kommit att bli medelpunkten för allmogens övertro och romantiska berättelser är ej att undra över. Redan för ett par hundra år sedan talade folket om "Lillie-käringen" - den ovan nämnda fru Christina - som påstods skrida omkring i månskenet och kontrollera, att de tretton portarna voro stängda och att brandvakten inte somnade på sin post. .

Men "Lilliekäringen ville väl" och mötte man henne, behövde man aldrig bli rädd. Förresten visade hon sig bara för några få av husfolket, herrskapet fick aldrig se henne. Uppe i kyIksalen däremot fanns det ett spöke, en kaplan, som kunde skrämma vettet ur de Fersenska betjänterna med sitt enda öga och sin hesa sång. Han påstods ha blivit sinnessvag av ett slag han fick av en gäst, vilken ville förpassa honom ut genom fönstret. Kaplanen fördes bort från Löfstad och återvände aldrig dit i livet, men efter sin död tog han hämnd genom att gå igen. .

Om nu de båda spökena, både Lilliens fru och kaplanen fått frid i sina gravar vet ingen och sägnerna om dem har de flesta i trakten glömt. Däremot ha de efterträtts av "den grå damen", som än i den dag som är visar sig då och då. Ingen kan riktigt säga, hur hon ser ut, men hennes dräkt är lysande grå och med ledning av detta vill en del folk tolka henne vara Axel von Fersens olyckliga syster, grevinnan Piper, en gång hertig Fredrik Adolfs ungdomskärlek och intim väninna till drottning Hedvig Elisabeth Charlotta. Vid det Fersenska mordet misstänktes hon av pöbeln vara sammansvuren med sin broder och ha blandat gift i kronprins Karl Augusts mat och lyckades fly från Stockholm i roddbåt ut till Vaxholm. Sedan hon erfarit broderns hemska död återvände hon ej mer till Stockholm utan drog sig tillbaka till Löfstad för sin återstående levnad. .

"Grå damen" bådar alltid död. När hon visar sig vet man att det snart därpå följer ett dödsfall. Så var det, när Löfstads sista härskarinna, fröken Emilie Piper, dog och så var det även i vintras. Då bådade hon bortgång för en av slottets trotjänare. "Det var tidigt på julaftons morgon. Nere i parken var det ännu alldeles mörkt och jag kom från ladugården och skulle upp på slottsgården", berättar den man som såg henne i vintras. "När jag kom nere vid dammen, inte långt från monumentet över greve Axel Fersen, kom någon emot mig. Jag trodde det var någon av tjänarna, men när hon kom närmare såg jag, att det var HON. Hon stirrade på mig med sina stora ögon och jag blev som förstenad När hon gått förbi vände hon sig om och såg upp mot slottet och så försvann hon. När jag kom upp till slottet talade jag om vad jag sett och några dar efteråt var den gamla mamsell död". .

Mannen går aldrig mer genvägen över slottsdammen och han talar inte gärna om sitt möte med den grå damen. Den gamle trotjänaren Eriksson, betjänt på Löfstad sedan många decennier, har också mött henne och ingen på hela godset förnekar existensen av den gråklädda grevinnan, som själv så olycklig i sitt liv tycks ha fått uppgiften att efter döden varsla död för de levande på Löfstad.

Claes Podebusch åker var natt till sitt slott.

Det vid ett näs av Oppmannasjön belägna Korsholm ligger som ett verkligt sagoslott i ett av Skånes vackraste härader, det sommarfagra Willand.

Det var danska riksrådet Claes Podebusch och hans maka, Sophia Ulfstand, som äran tillkommer att i början av sjuttonde seklet ha uppfört det nuvarande slottet. Det har uppgivits, att herr Claes var en lika hård som företagsam herre. Han hade fostrats i en tid, då man icke allenast av sig själv sökte ta ut det mesta av vad livet hade att ge, utan ock av andra ofta utkrävde mer än vad som kunde åstadkommas. Icke minst var detta förhållandet under den tid, då han hade den väldiga slottsbyggnaden under uppförande. Själv övervakade han arbetet, och Gud nåde den arbetare, som försökte att på ett eller annat sätt slinka undan.

Hans maka, den förut omnämnda Sophia Ulfstand, gav icke honom efter. Hon var dotter till den herre vid namn Nils Holgersen, vilken uppfört det några mil längre ned i provinsen belägna Glimmingehus.

Redan under slutet av 1500-talet lade Claes Podebusch grunden till det Korsholm, som numera reser sina stolta spiror över Oppmannasjöns vatten. Att förlägga gården där ute på näset var i enlighet med tidens sed. Här kunde man genom lämpliga vattenanordningar skydda sig för fientliga infall. Under tider av örlig och oro måste man alltid räkna med sådant. Herr Claes hann icke själv med att fullborda slottet. Det tillkom hans efterlämnade maka och svärson, Henrik Gyllenstjerna, att utföra detta arbete.

Timmer hade man i de närbelägna stora skogarna och tegel slog man vid eget tegelbruk. Mot sina drängar och torpare var hon lika hård som herr Claes tidigare varit. Traditionen förtäljer, att vid ett tillfälle, då hon befann sig ute i skogen, fick hon se en torpare komma körande med ett väldigt träd. Det syntes icke vare sig hästar eller oxar framför den släde, vid vilken trädet var fastlänkat, men det gick ändå. Mannen, som var i besittning av hemliga konster, hojtade och svor. Frun anade oråd. - "Vem är det du kör med?" frågade hon. - "Podebuschen te´`Korsholm!" blev svaret. Hon bad honom för Guds skull låta bli. Torparen svarade, att om hon i fortsättningen uppförde sig hyggligt mot sitt folk, skulle han låta bli, annars komme han att köra på samma sätt med henne en gång när hon blev död. Som hon fruktade hans ondska och icke vågade sätta honom i gårdshäktet, lovade hon bättring, och höll det också.

Det nuvarande slottet blev sedermera av herr Henrik Gyllenstjerna år 1629 fullbordat och högtidligen invigt. Detta skedde i många förnäma herrars och fruars närvaro. Då hade redan fru Sophia gått till sina fäder.

Varje natt far emellertid herr Claes från Österlöfs kyrka, där han en gång blev jordad, till sitt slott vid Oppmannasjöns strand. Detta ligger en halv kilometer från de under senare tid uppförda ladugårdskomplexen. Vägen leder över en sank mad, som fordom stått under vatten. Då man väl kommit över denna, reser sig det praktfulla slottet på sin höjd utmed sjön.

Vid den väg, som löper upp till detta, äro ståtliga alleträd, som fortsätta ett gott stycke västerut mot Österslöf. I denna alle, berättade mig en gammal numera avliden skogvaktare, som i sin ungdom varit dräng på Korsholm, kunde man varje natt, i synnerhet på vintern, möta Claes Pludderbusch (allmogeförvanskning av Podebusch), då han med sitt svartlackerade ekipage i sporrsträck körde upp till sin gård. Det gick alltid så fort, att det gnistrade icke allenast kring hjulen, utan jämväl om hästarnas hovar, då han åkte fram. Hästarna voro svarta och deras ögon lyste som glödande kol.

Stod man framme vid slottet när tolvslaget förklingade, fick man se vagnen rulla upp till trappan. En svartklädd herre steg ur, öppnade dörren och gick in. En stund senare fick man se honom åter komma ut, precis som om han varit inne för att hämta något. Sedan bar det åter i väg med samma hastighet som han kommit. Det hörde ock till det vanliga, att under mörka nätter kunde man möta en svart hund i allen. Han hade ögon som glödande kol, och man aktade sig för att komma i hans närhet. Många voro de under den tiden (1860-talet), som kommo hem alldeles vettskrämda efter mötet med denna. - "För min del", tillade sagesmannen, "var jag varken rädd för skjutsen eller hunden, ty jag hade hört av den gamle ladufogden, att om man icke tilltalade dem, hade man intet att frukta."

Däremot hände det en gång, att en dräng, som i glatt och beskänkt tillstånd frampå nattkröken var på väg hem till gården, i allen överraskades av skjutsen. Drängen, som höll på att bli påkörd av den våldsamma farten, blev arg, svor och domderade över folk, som icke kunde ställa det så medan de levde, att de fingo ro efter sin död. Men i samma ögonblick fick han en örfil, som kastade honom huvudstupa i diket. Där blev han sedan liggande och fanns halvt förfrusen frampå morgonsidan av ett par tröskemän, som hade sin väg upp till gården. Men då var munnen vriden halvt upp till örat. Han sökte läkare härför i Kristianstad, men denne kunde icke bota honom. Slutligen var det icke annat att göra än gå till en klok gubbe. Denne klarade honom också, men det dröjde ett halvt år innan munnen åter kommit dit den skulle. Han aktade sig emellertid att en annan gång retas med Claes Pludderbusch.

Samme skogvaktare berättade också, att han under sin ungdom ofta brukade byta nattpass med gårdsväktaren, som varje natt gick runt gården för att efterse det ena som andra. Under dessa nätter fick man icke allenast se Podebuschens skjuts regelbundet komma utan också åtskilligt annat. Varje natt klockan tolv fick man sålunda se hurusom något stort och svart, i form av en människa, svävade ned från den ena slottsspiran och försvann i buskagerna. Vad det var visste han icke. Det vållade honom visserligen rädsla, men aldrig någon förtret. Gårdsväktaren hade i förväg sagt till honom, att om han hörde eller såg något egendomligt vid slottet eller i parken, skulle han blott vara tyst och göra korstecken frampå bröstet, då behövde man ingenting frukta.

Samme gamle väktare brukade också berätta, att en natt, då han gick på den öppna platsen framför slottet, fick han se en stor jättefågel, kraxande som en korp, komma flygande. I näbbet hade han något som liknade en människa, dinglande ned från detta, - "Vad i all världen kan det vara", ropade väktaren utan att tänka på vad han sade. - "Det är Claes Podebusch till Korsholm", blev svaret. Fågeln med sin börda försvann därefter vidare ut över Oppmannasjön, vars vågor glittrade som silver i den månljusa natten.

Huruvida det fanns någon "vit fru" på Korsholm, visste icke min gamle sagesman, emedan hans ställning vid gården icke varit sådan, att han haft att vistas där inne. Däremot ligger det en sten på Korsholms näs, en stor bokskog norr om gården, som kallas "Frustenen". Om denna finns en tradition av följande lydelse:

Det fanns för många herrans år sedan en fru till Korsholm vid namn Sophi (förmodligen åsyftas förut anförda Sophia Ulfstand, gift med Claes Podebusch), som ville komma i besittning av Näset, vilket tidigare tillhört Oppmanna by. Det blev process om saken, varvid dåvarande ägarinnan till Korsholm ålades att med ed bevisa, att Näset fordom varit underlydande Korsholm. Hon lade av dess jord i sina skor, varefter hon svor och bedyrade, att hon stod på Korsholms jord. När hon därefter satte sig på en närbelägen sten blev det ett hål i denna, som utvisar precis huru hon vid tillfället suttit. Denna sten är ganska liten, men man kan tydligen se märken i den, som om någon där suttit. Äldre personer veta berätta, att under mörka vinternätter har man ofta sett ljus lysa icke allenast i skogen utan också över sjön mot Korsholms gård.

Denna ärvdes, som vi tidigare framhållit, efter Sophia Ulfstands död, av svärsonen Henrik Gyllenstjerna, som det tillkom att slutföra den ståtliga slottsbyggnaden. Denne herre var även innehavare av det i södra Skåne belägna Svaneholm. I denna släkt förblev sedermera Korsholm i många år tills det stora godset och det vackra slottet kom i Sehestedtska familjens ägo. De gamla kunde icke nog framhålla huru älskvärda medlemmarna av denna släkt voro. Det var något helt annat med dem än Podebuscharne, vilka man pådiktade allt ont man kunnat upptänka. Man får väl hoppas, att dessa, som voro barn av sin tid, dock i alla fall voro bättre än sitt rykte.

Barnliket under golvet.

Det som jag nu skall berätta hände år 1924 i ett hus vid Slottsgatan i Örebro. Min syster bode hos sin fastersyster fru J. Fru J. var änka och hade en liten treårig dotter. Flickan hade insjuknat i scharlakansfeber och blivit förd till Epidemisjukhuset. Lägenheten hade därför undergått desinfektion.

Natten efter desinfektionen skulle min syster och fru J. ligga i en större garderob bredvid lägenheten ute i förstugan. Då det ej fanns något lås på garderobsdörren, bundo de fast dörren med snören och det med många och stadiga knutar. De lågo en stund och pratade, då de båda plötsligt fingo se en ljuspunkt på garderobsdörren. Den blev allt större och samtidigt framträdde ett ansikte som de båda väl kände. Det var den döde hr J., och hans ansikte uttryckte den djupaste förtvivlan och var alldeles förvridet av smärta. Efter några ögonblick, som för fru J. och min syster föreföllo som timmar, plånades bilden av hr J. ut och ljusskenet försvann lika långsamt som det kom. Fru J. och min syster sprungo nu upp och med darrande och fumliga fingrar löste de upp knutarna och rusade ut ur garderoben. Natten tillbringade de på var sin stol i lägenheten.

När fru J. på morgonen ringde till sjukhuset fick hon veta, att hennes lilla dotter nu var utom all fara, men att hon under natten varit mycket sjuk och att hon vid niotiden på kvällen svävat mellan liv och död. Det var just vid denna tid på kvällen som de båda sågo synen på garderobsdörren.

i en lägenhet på nedre botten i samma hus bodde ännu längre tillbaka i tiden ett ungt par med ett litet barn. Äktenskapet var olyckligt, hustrun lämnade barnet hos maken och mannen for till Amerika och som man trodde tog barnet med sig. Lägenheten stod länge tom men till slut flyttade en ny familj in. En vuxen dotter låg i köket, och första natten blev hon väckt av jämmer och gråt. Hon trodde att det kom från lägenheten bredvid och hon antog att någon var sjuk där. Detta upprepades natt efter natt. När hon så en dag mötte grannfrun frågade hon hur det stod till och vem det var som var sjuk. Grannfrun blev förvånad, de hade inte haft sjukt på mycket länge, svarade hon. Nu blev flickan rädd och nekade att ligga i köket. Andra av familjens medlemmar bytte med henne och alla hörde de samma gråt och jämmer. Till slut kunde de ej uthärda längre utan flyttade. Lägenheten blev nu reparerad och under köksgolvet hittades liket av ett litet barn. Det var det unga parets lilla dotter som fadern på detta sätt gjort sig av med innan han reste till Amerika, och från den dagen har ingen hört någon gråt eller något jämmer i lägenheten.

Den lilla grå gumman.

Major T. och hans fru bodde som nygifta på Ingeberga gård vid Nässjö. En kväll på senhösten, då de gått till vila, hände följande :

I sängkammaren, som var belägen på östra gaveln, stod mellan fru T:s säng och väggen en liten korgsäng, i vilken makarnas späda barn låg, och i rummet brann nattetid alltid en lampa med dämpat sken, för att, om barnet vaknade, det skulle vara lätt att se till det. Klockan var omkring 11. Dåvarande löjtnanten T. och hans unga fru hade nyss lagt sig, men voro båda fullt vakna, då de fingo se en liten, gråklädd gumma komma in genom dörren. Hon gick direkt bort till barnets säng och lutade sig ner över detsamma. Sedan vände hon sig om och lutade sig ner över den unga frun. Denna blev ej alls rädd, snarare förvånad, och betraktade gumman. Gummans dräkt såg ut som spindelväv, hennes ansiktsuttryck var sorgset, och hon höll händerna i kors över bröstet. Ett ögonblick senare vände gumman, gick bort till fönstret och var i ett nu försvunnen.
- Aurore, här är någon inne, hördes löjtnantens röst. Såg du inte gumman, som stod vid din säng?
- Visst gjorde jag det, svarade fru T., och jag ville ropa på dig, för att du skulle se henne, men jag kunde inte få fram ett ljud. Det var alldeles som om jag haft en hård press över bröstet.
- Nu ska jag i alla fall ta reda på henne, sade löjtnanten. Han steg upp, satte på sig nattrock och tofflor, tände ett ljus och gick. Efter en stund kom han tillbaka.
- Jag kan inte finna henne, sade han. Jag har genomsökt hela våningen, känt efter att ytterdörrarna voro reglade och varit i köket. Där var mörkt och tjänarna lågo och sovo. Jag förstår inte, vart hon tog vägen.
- Bry dig inte om att söka längre, sade hans fru, jag tror inte det var en levande människa, jag tror det var en gengångerska från andra sidan. Det var något overkligt över henne.

Löjtnanten ville inte höra på det örat. Han gick bort till fönstret för att se, om hon hoppat ut genom det. Men fönstret var stängt och fönsterhakarna pålagda.

Ett par veckor efter ovanstående händelse kom gårdens förre ägare på besök. Fru T. passade då på att tala med honom om den "syn", hon och hennes man haft, hon beskrev den lilla gumman och frågade, om han visste, vem det var som gick igen.

- Ja, det vet jag visst, svarade den forne ägaren, det var gamla faster. Henne sågo vi ofta. Och han tillade, som om det var den naturligaste sak i världen: - Hon brukar gå omkring här, men det är ingenting att fästa sig vid.

Av de gamla på gården fick fru T. sedan höra, att "gamla faster" varit syster till den förre ägarens far. Hon hade tyckt om en man, men ej fått gifta sig med honom för sin far, därför att han var av lägre stånd. Det påstods också, att hon fått ett barn, som hon av skräck för fadern tagit av daga. Folket på gården visste att hon gick igen, och det troddes att hon sökte sitt döda barn.

Nässjö stad är numera ägare till Ingeberga gård och boningshuset är apterat till barnhem. Man får hoppas, att "gamla faster" slutat upp att gå där. 

Prästen med de vita hästarna.

Det torde inte vara så allmänt bekant, att det finns en spökhistoria knuten även till Västra Hoby gamla prästgård i Skåne. Undertecknad, som vistades där under åren 1918 - 26, fick höra den berättas av en gammal arbetskarl, Jöns Hansson, som brukade gå och såga ved.

Jag hade en natt, det var den 27 februari 1919, vaknat och tyckt mig höra ett frustande från ett par hästar, som satte av i vilt sken strax nedanför mitt fönster. Jag steg upp och såg ut genom fönstret, men gårdsplanen nedanför låg försänkt i beckmörker och jag kunde inte urskilja någonting. Tre dagar senare kom ovannämnde gårdskarl på besök, och jag berättade helt en passant händelsen för honom. Hans ansletsdrag blevo ganska bistra, och jag förstod, att historien berörde honom på något alldeles särskilt sätt. När han hade slutat arbetet på kvällen, stannade han kvar och berättade följande historia för mig.

i början av 1800-talet skulle det ha bott en sträng gammal präst i prästgården. Jönssons farfar hade tjänat som dräng och kusk hos denne kyrkoherde. En natt, den 27 februari, hade det kommit bud till prästen att ett barn i församlingen behövde nöddop, och att prästen mitt i natten måste fara till stället, som låg en halv mils väg från prästgården. Kyrkoherden hade rusat ut till kusken, som sov i drängkammaren, och väckt denne. En häftig ordväxling hade emellertid uppstått, och kusken hade vägrat att spänna för hästarna mitt i natten och köra på de hala, backiga vägarna. Orsaken skulle ha varit att seldonen skulle ha varit så slitna och nötta, att en olycka lätt skulle kunna inträffa. I sin upphetsning hade kyrkoherden gått in i vagnboden och dragit ur vagnen samt spänt för sina två vita hästar samt själv givit sig av. Han hade inte kommit mera än ett litet stycke nedanför prästgården, förrän hästarna i den branta backen satte av i vilt sken med påföljd att djuren slet sig från vagnen. Prästen höll emellertid stadigt kvar i tömmarna och släpades med en god bit ned till Kävlingeån, där han släppt taget och fallit i vattnet. Dagen därpå skulle invånarna ha funnit honom död, men de bägge hästarna fann man aldrig. Gårdskarlen berättade, att han fått höra berättelsen av sin far, somi sin tur hört den av kusken, och att det ålåg honom att föra den vidare inom släkten.

Historien kom snart ut i byn, och en av de rika bönderna fick höra den men trodde inte på den. När den 27 februari 1920 kom, infann han sig i prästgården och bad att få hålla vakt utanför ägorna, vilket naturligtvis ingen kunde neka honom. På morgonen fann en piga honom halvdöd av förskräckelse. Han hade vid fyratiden på natten sett två vita hästar i vilt sken, som efter sig hade släpat en vithårig man med barskt utseende. Det blev tyst några år med historien, men 1923 kom en ung pastorsadjunkt på besök och låg över på andra våningen. Pastorsadjunkten hade aldrig varit på platsen förut och kände inte till något om att det spökade i prästgården. Den 28 på morgonen kom han emellertid ned till frukostbordet mycket orolig och frågade om arrendatorns bägge hästar hade slitit sig lösa under natten och om någon olycka inträffat. Han hade nämligen fem minuter i fyra vaknat vid ett förfärligt oväsen, och när han stigit upp och sett ut genom fönstret, hade han iakttagit två vita hästar, efter vilka det släpade ett mörkt, människoliknande bylte.

Den huvudlöse prästen.

För många år sedan hade jag plats i en gammal prostgård i Värmland. Jag skall nu berätta om vad jag själv hörde och såg.

På kvällarna hörde jag ofta någon gå med tunga steg uppför vindstrappan och fortsätta ett stycke på vinden. En söndagseftermiddag hade alla gått ut. Min kamrat och jag gingo också ut en stund. När vi voro på hemväg och kommit tillbaka till gårdsplanen sågo vi att lamporna voro tända i matsalen och att det var mycket folk där inne. Vi blevo förvånade att herrskapet redan kommit hem, ty de skulle inte komma förrän senare. Vi gingo in köksvägen, men när vi kommo in var det mörkt överallt. Ingen människa fanns i huset mer än vi två.

En kväll var jag ensam hemma med herrskapets minsta barn som sovo i sängkammaren. Lampan var släckt men dörren stod öppen. Jag satt i rummet bredvid och arbetade. Då såg jag något som rörde sig där inne; en lång, svartklädd man utan huvud vid dörren. Då såg jag att han hade en prästkappa på sig. Han vände sig om mycket sakta i dörren, gick tillbaka in i sängkammaren och försvann.

Den osynlige mannen skrämde slaktaren.

För några år sedan flyttade jag in i ett hus, som redan efter en vecka visade sig vara mindre angenämt att bebo. En kväll mellan kl. 10 och 11 fick jag höra någon komma gående över gården med tunga steg. De fortsatte uppför stentrappan och så låstes dörren till förstugan upp och jag hörde tydliga steg därute, men så med ens blev det tyst.

Då jag visste, att en av de yngre familjemedlemmarna var ute, förvånade det mig inte först, men vad han gjorde i förstugan kunde jag ej begripa, då det var tid att gå till sängs.

Jag gick därför upp och öppnade dörren till förstugan och skulle just till att säga: - Gå in och lägg dig - eller något ditåt - då jag till min förskräckelse upptäckte att ingen människa fanns i rummet. Jag undersökte då låset till ytterdörren, men den var låst.

Om en halvtimme hördes åter steg, och dörren låstes upp, men denna gång var det familjemedlemmarna, som kommo hem. Jag frågade dem då, varför de inte gått och lagt sig utan vänt i förstugan. De förklarade, att de inte varit uppe på gården, än mindre i förstugan, emedan de kommo direkt från en granngård. Ja, detta var endast en liten början till allt, som man skulle få uppleva på den platsen.

På vinden var ett rum inrett, men ingen av familjen ville ligga där, därför att "det spökade". I tro att det var en inbillning inom familjen, brukade vi upplåta det som gästrum, då någon kom på besök.

Jag hade bl.a. en svåger, som var slaktare och charkuterifabrikör, en robust kraftnatur. Denne kom på besök i sällskap med sin fru. De fingo ta rummet i besittning.

Jag tänkte, att det skall bli roligt att se, hur det gick, då jag hade klart för mig, att om man talat om något så fjolligt som spökerier för honom, så skulle han ha skrattat en hel vecka i sträck. Från vår sida hade alltså ingenting nämnts om några spökerier. Efter första natten hördes inget särskilt, men jag tyckte mig märka en viss nervositet i fruns uppträdande, som talade för att sömnen inte varit den allra bästa under natten. Kl.6 på morgonen efter andra natten kommo båda nedför trappan från vinden, som om de tänkte stå på huvudet i förstugan.

Jag skyndade mig att fråga vad som stod på, men fick en störtskur av förbannelser till svar, och slutklämmen blev, att de skulle packa kappsäckarna och fara med första tåg, emedan de på två nätter inte fått sova en blund. De hade rest 70 mil för att hälsa på oss, och nu foro de efter två dagar i stället för, som förut var tänkt, en vecka.

En tid senare måste jag anställa en kvinnlig hjälp i hemmet. Det var en kraftig 38-års f.d. restaurangdam, som antagligen varit med om litet av varje, och som verkade att ha nerver, som många män kunnat avundas henne. Efter två nätters vaka på rummet kom även hon stupande nedför trappan kl. 6 på morgonen, förstörd och nere, samt sade att hon ögonblickligen skulle ge sig av, om hon inte fick ligga i nedre våningen. Hon fick alltså flytta ner och stannade ännu en tid framåt. Hon var emellertid mycket medtagen av spökerierna, som läto höra av sig varje dag.

Åtskilliga gånger när vi sutto till bords och åto middag, kunde man få höra de bekanta stegen på trappan, fotavskrapningen, upplåsning av förstugudörren samt stegen därute, jämte knackning på köksdörren, som gjorde att man ofta spontant svarade "stig in".

Då jag ätit middag en dag, hade jag som vanligt lagt mig att vila på kökssoffan. Anna - som var hushållerskans namn - hade gått ut för ett ögonblick. Om en stund kom hon in och sjönk ned på en stol nästan ur stånd att kunna yttra ett ord. Jag frågade henne vad som hänt.

Hon berättade då, att hon varit ett ärende i något av uthusen, och där fick hon höra, att någon höll på att hugga ved i vedboden. Hon hade då tänkt så här: - Jaså, hade han inte ro att ligga på soffan längre, utan måste ut och hugga ved mitt under middagsrasten. Vi ha ju ändå så mycket ved huggen förut.

Hon gick till vedboddörren och sade högt: - Det behövs väl inte huggas någon ved nu. Då hon inte fick något svar, tittade hon noggrant efter i hela vedboden, men kunde inte upptäcka någon människa. Och när hon kom in, låg jag alltjämt kvar på soffan.

En söndagsmorgon skulle Anna gå ut, men kom strax in igen och sade, att det stod en så konstig människa på gården. Jag sprang genast ut, i den tron att jag skulle få se något mystiskt, men jag kunde inte upptäcka något, fast jag sprang runt stugan åtskilliga gånger. Då jag kom in, frågade Anna vem det var och jag svarade att det var en bettlare, som jag visade i väg. Men dagen efter flyttade Anna till en annan familj.

Nu var jag ensam i huset och nu ämnade jag inte ge mig, förrän jag hade klarat av den här saken. Jag tog rummet på vinden till sängkammare och beredde mig på det värsta. Kväll efter kväll hördes stegen på gårdsplanen, nedre förstugudörren låstes upp och så fortsatte stegen uppför trappan till vinden. Det knarrade i trappan precis som vanligt och tiljorna i vindsgolvet gav det vanliga ljudet ifrån sig. En lätt knackning på dörren och så hördes hela den vanliga proceduren vid dörrens öppnande, det sugande ljud, som uppstod, när man öppnade den, emedan den gick så tätt. Man fick nu en känsla av, att man inte var så ensam längre. En sak kan jag omnämna, och det är, att dörren aldrig öppnade sig i synlig måtto, man hörde endast ljudet. Jag hade blivit väckt en gång i halvtimmen en kväll av dessa mystiska ljud. Varje gång jag var i färd med att somna hördes det åter. Klockan blev mellan ett och två och jag började att känna mig nervös. Jag tog Fältskärns berättelser och läste ur, för att kunna samla tankarna, då jag åter fick höra ljuden. Men då gnisslingen av låskolven hördes slungade jag boken i dörren, på den plats där en person borde ha huvudet, med sådan kraft, att bladen flögo åt alla håll, samtidigt som en störtskur av i tryck mindra lämpliga haranger östes över den förmente inkräktaren.

Jag envisades att i fjorton dagar ligga i vindsrummet, men sedan måste jag verkligen ge upp. Jag kunde inte stå ut längre. Jag blev klen i magen av att jämt och ständigt bli irriterad under min sömn. Då jag sedermera låg i ett rum på nedre botten, kunde jag höra hur möblerna, natt efter natt, flyttades om på mitt f.d. rum.

Jag vill till sist påpeka det, att jag hade en liten hund, och även denne tycktes förstå, vad som försiggick. Ibland rusade han upp och skällde, men lika ofta blev han rädd och sprang med raggen på ända morrande under min säng.

Spökerierna på Sörby.

Det påstås ibland, att gamla hus ha sin särskilda atmosfär, behaglig eller obehaglig. Vad Sörby vidkom var det oförnekligt, att i den gamla herrgårdsbyggnaden fanns en olustig stämning. Man märkte det inte så mycket i sällskap, men var man ensam smög sig så småningom en allt starkare känsla av obehag över en. Den är mycket svår att närmare förklara. Man kände sig ungefär som om en illvillig främling suttit och iakttagit en.

Denna känsla kunde komma över en vilken tid på dygnet som helst, likaväl en solgassig sommardag som en mörk vinterkväll. Och när man ensam gick omkring i de, även när solen stekte som hetast, källarsvala rummen, var man alltid halvt om halvt beredd på att möta eller få se denne någon, vars obehagliga sällskap man aldrig riktigt lyckades göra sig fri från. När mina föräldrar i mitten av 1920-talet flyttade till Sörby, hörde de visserligen talas om att där "spökade". De fäste inte mycken vikt därvid. För övrigt hör det ju till god ton att rycka på axlarna åt dylika historier. Det dröjde emellertid inte länge, förrän vi fingo erfarenheter och började undra över de ljud vi hörde. Mestadels lät det som om någon gick. Ibland hörde vi steg fram och tillbaka, fram och tillbaka på vinden, ibland från angränsande rum. Ljudfenomenen voro inte alls begränsade till någon viss tid på dygnet. Vi kunde få höra dem när som helst. I det längsta avfärdades de med "naturliga" förklaringar. De sades vara "hörselvilla", de sades vara "råttor", det hette, att det alltid fanns "en massa ljud i gamla hus", knäppningar i väggar och golv. Vad det nu var för något, så lät det i alla fall alldeles påtagligt som steg. Vi blevo till sist så vana vid fenomenet, att vi knappast fäste någon uppmärksamhet vid det. Det upprepades icke regelbundet. Ibland kunde vi icke höra något på ett helt år, ibland hördes stegen alltid någon gång om dagen.

Jag bodde i ett stort gavelrum uppe på vinden. Där kunde jag, vanligtvis om kvällarna men även på andra tider, ofta höra dessa steg. Det lät som om någon oupphörligt vankade fram och tillbaka på vinden. Ibland kommo stegen ända fram till min dörr, och jag väntade, att i nästa ögonblick någon skulle ta i låset. Men så skedde aldrig. Vid dörren vände alltid stegen utåt vinden. Några gånger ställde jag mig vid dörren och lyssnade. När stegen hördes som tydligast, ryckte jag upp dörren och tände i ett ögonblick det elektriska ljuset. Vinden låg där öde och dyster. Intet hördes eller syntes. Men en fem eller tio minuter efter det jag gått in i mitt rum började spatserandet igen.

Det var icke blott husfolket som kunde få höra dessa steg. På eftersommaren 1931 gästade min mors faster, en synnerligen pigg och vital 80-åring, Sörby. Jag var vid detta tillfälle utomlands, och gästen inlogerades i mitt rum, som ansågs vara tystare och mera ostört än det ordinarie gästrummet. När min mor första morgonen kom för att bjuda sin faster kaffe på sängen, fann hon dörren omsorgsfullt reglad och även barrikaderad med en del möbler. Förvånad över detta frågade hon, vad som stått på, och på sitt torr-roliga sätt svarade hennes faster: "Så mycket folk som ni ha här uppe på vinden om nätterna, vill jag åtminstone se till att ingen kommer in till mig". Så vitt jag vet, hade ingen tidigare berättat för henne om "spökerierna" på Sörby.

Ännu egendomligare än detta fall var ett annat. En jul i slutet av 20-talet insjuknade min bror mycket häftigt. Under en veckas tid svävade han mellan liv och död. Han var för svag för att flyttas till sjukhus, varför mina föräldrar togo en privat sjuksköterska, som skulle hjälpa min mor att vaka. Hon kom från staden en eftermiddag. Det var självfallet, att vid den dystra stämning, som rådde i familjen, ingen tog sig för att underhålla den för oss alldeles främmande sjuksköterskan med spökhistorier. Så kom hennes första vaknatt. Vid frukostbordet morgonen därpå sade hon med tydlig indignation: "Jag förstår inte, att inte herrskapet litar på mig. Jag har hört, hur herrskapet gång på gång i natt varit vid dörren och lyssnat. Det är ju alldeles självfallet, att om jag skulle märka minsta försämring hos den sjuke, så underrättar jag genast." Ingen av oss hade den natten varit uppe eller ännu mindre framme vid sjukrummet.

Det var icke blott steg som hördes. Då och då inträffade till synes oförklarliga och meningslösa fenomen av annan art. En eftermiddag sutto vi några stycken i min fars rum. Plötsligt hördes från det innanför belägna förmaket en våldsam duns, som om något mycket tungt men också mycket mjukt fallit ner. Vi sprungo alla upp, och på ett ögonblick hade vi slagit upp dörren till förmaket och tänt det elektriska ljuset. Där var allt i sin ordning.

En vintermorgon vid sjutiden - det var ännu ej fullt ljust ute - gick vårt hembiträde och städade i hallen. Då hör hon steg komma nedför den inbyggda trappan till vinden. Hon undrar vem det kan vara. Stel av förvåning ser hon hur trappdörren öppnas, men ingen kommer ut. Så stänges dörren av sig själv, och då kastar hon med ett illtjut av förskräckelse sopborsten och skyffeln ifrån sig och rusar sin väg. Mina föräldrar vaknade vid hennes gastande och kommo ut för att se vad som stod på.

En lika konstifik historia fast av annan art upplevde min moster, då hon vid ett tillfälle gästade oss. Den elektriska strömbrytaren i vårt ordinarie gästrum var mycket illa placerad. Den satt inte vid salsdörren, genom vilken man vanligen gick in i gästrummet, utan vid en annan dörr, som ganska sällan användes. Så kom min moster för att lägga sig. Hon gick tvärs över rummet för att tända ljuset. Då hon står med handen på strömbrytaren, hör hon alldeles bakom sig ett hårt, skarpt ljud ungefär som om ett pistolskott avlossats i rummet. Hon hoppar högt av förskräckelse och vrider samtidigt ofrivilligt om strömbrytaren. Då ser hon, hur hennes toaletter, som hängde i ett hörn, våldsamt vaja fram och tillbaka som om halv storm rådde i rummet. Något fönster stod inte öppet, ty vid tillfället rådde högvinter med hård kyla. Min moster vägrade att den natten sova i gästrummet.

Det finnes nära nog otaliga dylika "spökerier" på Sörby, som jag kunde berätta. Jag skall emellertid nöja mig med att relatera ett par saker som jag själv varit med om.

Jag har redan talat om den nästan kväljande känsla av obehag, som kunde överfalla en, när man var ensam i den gamla herrgårdsbyggnnaden. Det var ett nyår i början av 1930-talet. Mina föräldrar hade vid femtiden på eftermiddagen gått på middag till en granne, medan jag hade ursäktat mig med att jag inte hade tid utan måste göra färdigt ett arbete. Jag var ensam hemma och satt i min fars rum och läste. Så småningom märkte jag, hur känslan av att det fanns någon i närheten, som iakttog mig, allt starkare smög sig över mig. Jag kämpade på allt sätt emot den, men fåfängt. Jag gjorde en lov genom rummen. Intet fanns att se. Jag lyssnade. Inte ett ljud hördes. Jag öppnade radion för att distrahera den obehagiiga känslan och satte mig vid min fars skrivbord för att fortsätta läsningen.Så började pointern Jack, som låg under skrivbordet, att sakta morra. Jag tänkte: "Kanske det kommer någon", och gick fram till fönstret för att se ut. I det svaga snöljuset kunde jag se, att gårdsplanen låg alldeles tom. Jag sökte tysta Jack, men hans morrande blev allt hårdare. Så klev han fram och satte sig bredvid mig. Håren på ryggen stodo på ända, och jag såg hur han skalv i hela kroppen. Han stirrade stint ut genom den öppna dörren till hallen, som om han sett någon därute. Jag tyckte det var obehagligt men sökte ändå slå bort det och sade därför: "Vad är det för dumheter du har för dig, Jack? Se på Siri (katten), inte bär hon sig åt på det viset!" i detsamma vände jag mig om för att se på katten, som låg i soffan. Då står Siri med ryggen som en sprättbåge och svansen som en lampborste och stirrar ut i hallen. Det blev för mycket. Jag tog mitt parti, kastade på mig ytterrocken och gick bort till grannen, där jag förklarade, att jag funnit det tråkigt att sitta ensam på Sörby.

Man log förstående. Ingenting hade hänt. Kanske hade min sinnesstämning påverkat hunden och katten.

Vid alla "spökerierna" på Sörby inträffade det endast ett par gånger, att vi sågo ett "spöke". Ett av dessa tillfällen var jag själv med om. Det var i slutet av augusti 1930. Min mor och jag sutto och arbetade på verandan till långt in på sena kvällen. Jag skrev på min avhandling och min mor maskinskrev redan utarbetade partier. När klockan var bortåt halv ett sade jag: "Vi ger nu upp för i kväll. Jag är litet hungrig, så jag tar saft och kakor med upp på rummet." Min mor upplyste mig om att det inte fanns någon saft uppe i köket, utan att jag måste gå ned i källaren efter den. - - Sörby är byggt med mycket hög stenfot. Det som nu är källare har en gång varit köksavdelning. Det nuvarande köket ligger emellertid i nivå med rummen, och från serveringsrummet bredvid detta kök leder en trappa ner till gamla köket, som är inrett till brygghus. Innanför detta ha en gång tjänstefolkets rum funnits, vilka nu användas som skafferier. Där nere förvarade vi ock saftförrådet. Från det gamla köket leder en gång ut i det fria, vilken emellertid aldrig användes utan är stängd genom ständigt låsta dubbeldörrar. I serveringsrummet finnas strömbrytarna både till trappnedgången och gamla köket.-

Jag tände ljuset på båda ställena, innan jag gick ner. Trappan slutar med en dörr, som är stängd med en haspel. I samma ögonblick, som jag öppnar denna dörr, slås den alltid låsta dörren till kökets utgång mitt emot upp på vid gavel och in i köket kommer en stor, lång mansperson. Jag greps av en isande, oresonlig skräckkänsla, slog igen trappdörren, som jag ännu ej hunnit släppa, lade på haspeln och gick upp igen. Det kväljande obehag, som överföll mig, gjorde det omöjligt för mig att berätta upplevelsen för min moder. Jag mötte henne i hallen, och då hon något förvånat frågade, om jag inte skulle ha saft, svarade jag endast: "Nej, det gör detsamma, jag nöjer mig med kakorna."

Vid frukosten dagen därpå berättade jag, vad jag sett. Min far hånade mig litet för min feghet och sade, att jag naturligtvis bort ta reda på vem det var.

Ett par månader senare vaknade min bror vid ett svårt oväsen i gamla köket. Det lät ungefär, som om man slog med stora käppar på de tomma bykkaren. Han väckte min far, som även hörde oväsendet. Min far kastade på sig litet kläder, tog en bastant promenadkäpp, tände på ljuset i gamla köket och gick nedför trappan. När han öppnade dörren upprepades vad som hände mig med undantag av att han intet "spöke" såg. Dörren mitt emot slogs upp på vid gavel. Min far tog gamla köket i ett par språng, i det han tänkte, att det var någon. När han kom fram till dörren, var denna som alltid låst med dubbla lås.

Detta är ett urval ur "spökerierna" på Sörby. Någon mening om dem har jag knappast. Jag avstår från att ge vare sig "naturlig" eller annan förklaring.

Det mördade barnet som spökade.

När jag var 30 år hade jag plats som husföreståndarinna på en stor egendom i södra Sverige. Där hände mig en sällsam upplevelse varom jag här skall berätta.

Vid tiden för mitt tillträde av platsen stod hela huvudbyggnaden under reparation och huset var fullt av hantverkare. Där målades och tapetserades och flera av de gamla kakelugnarna revos för att ersättas med nya. Under den tid som mitt blivande rum reparerades, bodde jag i ett rum, vilket för flera år sedan hade använts till jungfrukammare.

Jag hade för vana att ligga och läsa om kvällarna och denna kväll varom här handlar gjorde jag så även. I kakelugnen brann en brasa med luckorna stängda. När klockan felade en kvart i tolv var brasan ännu ej utbrunnen, varför jag beslöt att ej vänta ut den utan släckte ljuset och somnade strax.

Jag hade ej sovit lång stund förrän jag åter vaknade vid tonerna av orgelmusik. Jag satte mig upp i sängen, men kunde först i mitt yrvakna tillstånd ej upptäcka varifrån musiken kom. Så småningom klarnade mina sinnen och då hörde jag borta från det hörn där kakelugnen stod ett underbart orgelspel som jag förstod ej hörde denna världen till. Efter en liten stund stämde där in en barnkör och sjöng till orgelns ackompanjemang en sång så underbart skön. Jag kunde ej höra orden, endast melodien förnam jag.

Där jag satt på sängkanten kom det över mig som en fläkt av himlen och jag önskade bara att den himmelska sången och musiken måtte stanna kvar länge, länge. I samma stund som tonerna förklingat föll från kakelugnen en brand ut på golvet. Jag skulle resa på mig för att kasta branden tillbaka in i kakelugnen, men då märkte jag att jag ej kunde röra så mycket som ett finger. Jag var som fullkomligt förstenad. Branden formligen växte inför mina ögon tills den till slut var så grov och lång som en stock och sträckte sig tvärs över rummet. Under hela tiden brann det och knastrade det i den och den vred och krökte på sig som en orm.

Jag var nu fullkomligt skräckslagen och fullt förvissad om att huset snart skulle stå i ljusan låga. Flera gånger sökte jag ropa på hjälp men ej ett ljud kunde jag frambringa. Hur många minuter jag satt och såg på den flammande eldstocken vet jag inte, men till slut förkolnade den och på golvet fanns ej kvar minsta spår efter någon eld. Jag såg då på klockan, vilken visade en kvart över tolv och i samma stund fick jag åter min rörelseförmåga.

På morgonen berättade jag nattens upplevelse för min husbonde som var en gammal, högt bildad och god man. Han åhörde min berättelse med stort intresse till slut och så sade han:
"Ja, fröken, jag har gått och väntat på att någonting sådant skulle hända eder. Jag har själv en tid innan ni kom hit bott i det där rummet och då upplevde jag tvenne nätter precis detsamma som ni nu har berättat mig."

En tid efteråt revs kakelugnen i det omtalade rummet och då hittade arbetarna skelettet av ett nyfött barn ovanpå kakelugnskransen. Jag undrar ibland om det där lilla barnet var med och sjöng i änglakören.

Tomtedansen i spökgården.

Det var åren 1887-1888 då järnvägen Hudiksvall-Ljusdal byggdes som jag såg gårdens spöken. Jag var då 7 år gammal och besökte då dagligen en järnvägsarbetarefamilj som hyrde en stuga av en bonde. Lägenheten bestod av rum och kök.

Nämnda stuga hade en tillbyggnad vari gårdens ägare hade inrett s.k. sommarladugård. Mellan ladugården och arbetarfamiljens lägenhet var en lång gång vari en hel del föremål inrymdes, redskap och dylikt. Frun i nämnda familj, "moster" som vi sade, berättade dagligen vad hon sett och hört om nätter och sena kvällar. Hinkarna vari korna vattnades flyttades från ladugården ut i gången för att om en stund bäras in igen. Korna löstes ur sina bindslen och flyttades, och mjölkstävorna slamrade nästan hela nätterna. Gick hon in i ladugården hade korna alltid rest sig och stodo och sågo oroliga ut. De liksom väntade på något. Jag frågade intresserad som jag blev, om jag fick ligga där om nätterna. Till sist efter många om och men var min stora natt kommen, jag fick ligga i spökgården. Vi lågo i köket. En jämnårig flicka och jag i en säng, i en annan säng lågo två gossar, något yngre.

Trötta som vi voro glömde vi spöken och alltsamman och somnade snart. Jag vet ej hur länge vi sovit då vi väcktes av den ene av gossarna, som sade: "Titta, jäntor, nu är det dans igen!" Vi satte oss upp och gnuggade sömnen ur ögonen och till min överraskning såg jag tre små tomtar dansa på en hörnhylla. En hade röd tomteluva, den andre hade gul och den tredje grön. Dansen fortsatte en god stund. Ibland voro de borta, liksom gömda i väggen, för att åter snart visa sig. Vi voro mållösa men ej skrämda. Det var en mörk höstnatt, men hela hyllan var omgiven av sol- eller månsken. Någon mera natt låg jag ej i spökgården, jag hade sett nog, men gossen som väckte oss sade: "Jag ser dem alla nätter men de äro ej farliga."

Drängen som brann inne.

På vårsidan år 1900 hade jag "statt" mig som drängpojke hos en bonde i Västergötland och mitt huvudsakliga arbete fick jag utföra i ladugården. Jag fick fodra och göra rent samt även hjälpa till med mjölkning. Det var på höstsidan det hände, som jag tänkt berätta.

Händelsen var allmänt samtalsämne där i socknen i flera år. Nu är den kanske glömd, men jag, som fick uppleva den, glömmer den inte i första taget. Vi hade börjat släppa djuren ute, men då det var kalla och stormiga nätter, lät vi dem vara inne i ladugården. Jag fick föra dem i vall och även hämta hem dem till mjölkning om kvällarna och därefter kördes de in i ladugården, där jag tjudrade dem. Så hade det fortgått några dagar, då husbonden, en annars mycket sansad och lugn man, kom inrusande tidigt en morgon och väckte mig med orden:
- Pojke, glömde du binda djuren i går kväll? Tjuren har halvvägs stångat ihjäl en kviga.
- Tjurda, visst tjudrade jag dem, sade jag och satte mig yrvaken upp i sängen. Jag gnuggade sömnen ur ögonen och tänkte noga efter. Ja, det gör jag ju alltid, varför skulle jag glömt det i går kväll?

Jag var bestämt övertygad, varför jag fann det hela verkligen underligt. Det gick en vecka och så en morgon var det samma historia.
- Det här får inte fortgå. I kväll skall jag själv binda djuren, sade husbonden en morgon, då han åter funnit djuren lösa. Den gången hade dock ingen skadat sig.

Kvällen kom och husbonden kände efter vid varje ko, om jag bundit henne ordentligt. Det var som det skulle, men lika oförklarligt var korna lösa morgonen därpå.
- i natt ska du å ja hålla vakt.

Det var jag med på. Då vi ätit kvällsmat, satte vi oss att vakta i ladugården. Rätt som oftast sprutto vi till. En gång var det katten, som tassade förbi oss, men när det led mot midnatt, hände något, som kom som en rysning genom min kropp. Mitt genom väggen, där ingen dörr fanns, men funnits för långt tillbaka, kom en rödhårig dräng inrusande och började i rasande fart lösa djuren och så försvann han.

Husbonden stirrade på mej och jag på honom. Vi hade inte kommit oss för varken med det ena eller andra. Vi tände en gammal fotogenlampa och tysta och nästan lite bleka om nosen båda två bundo vi djuren och gingo lika tysta upp till mangårdsbyggnaden. Jag klädde av mig och gick till "säng" i kökssoffan.

På morgonen kom husbonden till mej och sa:
- Dä där va konstigt. Dä va inte du. Vet du vem dä va?
Jo, den här gården brann ned för många år sedan och det har berättats för mig, att en rödhårig dräng, som tjänade på gården och vilken den natten försökte rädda djuren i ladugården, brann inne. Dä va han, som vi såg i går natt.

Farfars hämnd.

Vad jag nu kommer att berätta inträffade i början på 1880-talet. Mina morföräldrar ägde då ett litet lantställe i Blekinge. De var nygifta. Min morfars far var ganska gammal och för att få den passning han behövde, bodde han hos son och sonhustru. Min mormor var många gånger elak mot honom, men han teg och led.

Så föddes min mor. Vem som var överlycklig så var det farfar. Han kunde sitta vid vaggan i många timmar i ett sträck och bara titta på det lilla pyret, som låg där. Mormor såg inte detta med blida ögon, men sade aldrig något direkt stötande till honom i början.

Efter en tid var inte farfar bara nöjd med att "se men inte röra", utan han skulle klappa och fingra på den lilla jämt och ständigt. Mormor kunde inte tåla detta utan sade till honom på skarpen att låta flickan vara, men det hjälpte inte utom för stunden.

En dag när gubben försökte lyfta upp mor från vaggan var måttet rågat och farfar fick en ordentlig utskällning. Den gången försvarade han sig tappert i det längsta, och det sista han sa när han fick lov att ge sej var: "Dä där ska du nog ha igen, du."

Den gamle var ju alldeles orkeslös, så mormor hade ju inget att frukta, men kände sig ändå obehaglig till mods av de hotfullt utslungade orden, fastän snart var det bortglömt alltsammans.

Farfar tog sin hämnd på ett sätt som mormor inte hade tänkt sig och som hon aldrig glömde. Hon fick tillfälle att ångra sina hårda ord och sin häftighet mot sin gamle svärfar. Farfar var nyligen död. Min mor fyllde 5 år vid den tiden och kom mycket väl ihåg vad som hände.

Mormor gick upp på vinden för att hämta en sikt; hon skulle baka bröd och siktade alltid mjölet innan hon använde det. När hon kommit upp på vinden hörde min mor flera skrik samt stampningar och buller som av en brottning. Det var mormor som blev s.k. gastkramad av farfar. Strax efter kom mormor nedtumlande, kritvit i ansiktet och skakande som av den värsta frossbrytning, och jämrade sig högljutt. Efter mycket svårighet fick hon en säng bäddad och kunde lägga sig.

Stammande tillsades min mor att springa och hämta mor Kajsa. Kajsa var närmaste granne och bodde endast några hundra meter därifrån. Hon en rådig gumma, som visste bot för allt och var ofta anlitad till både ett och annat, helst när det var frågan om något "oknytt"; då var hon den enda som kunde hjälpa. Mor Kajsa såg med detsamma vad saken gällde och gjorde sina förberedelser. Hon tog glöd från spiseln och lade i en järnskopa. Därefter höll hon skopan över huvudet på mormor och stänkte vatten på glöden. Detta kallades att bränna kol. Proceduren upprepades över magen och fötterna. Hur som helst hjälpte det där trolleriet, så efter ett par dagar var mormor uppe igen. Något men fick hon inte av sitt äventyr. Men de fem blåmärkena på vardera armen fick hon behålla en tid innan de försvann. 

Den mördade kvinnan går igen.

Vad jag här berättar hände år 1893, jag var då endast 15 år gammal. Jag var vid tiden för händelsen på besök hos en gammal moster till min mor, en varmt troende kvinna. Hon antitades bland annat till att kläda brudar och svepa lik m.m.

Det var kväll strax före jul. Det var kallt och ruskigt, så vi beslöt att lägga oss tidigt, men innan vi hann stänga dörren för natten kom en man och knackade och steg in. Det var en bonde som bodde en halv mil från byn i en ensligt liggande gård. Han ville nu be moster komma och svepa hans hustru som dött efter endast två dagars sjukdom (ingen läkare fanns i byn på den tiden). Då var det att ha de döda hemma i flera dagar tills bysnickaren hunnit göra kistan.

Han hade under dagen ordnat om detta och bad nu moster, att hon skulle komma och vara där en dag förrän hon skulle svepas, så hon kunde se om djuren; han skulle då fara till en by och skaffa en hushållerska. Inga barn hade de; en flicka hade dött, men hon hade en tioårig pojke, som socknen ackorderade bort (på den tiden såldes föräldralösa barn och orkeslösa gamla på auktion till den lägstbjudande). Moster tyckte synd om gossen som var ensam med den döda, så det ordnades så att både moster och jag följde honom hem på kvällen. Vi fick åka, han hade hästen hos en granne. Hu, så kusligt jag tyckte det var på den gården, men genom den gråtande tioåringens glädje över att vi kommit glömde jag allt annat. Han talade om hur rädd han varit sedan det blev mörkt. Den natten sovo vi ostörda, och följande dag reste mannen och skulle vara borta till påföljande dag, så den natten blevo vi ensamma.

Efter mosters kvällsbön gingo vi till sängs, men på den öppna spisen brann en stockvedsbrasa som upplyste hela stugan. Jag vaknade vid att dalauret slog ett, det var då halvskymning i stugan, men vid skenet från den öppna spiseln såg jag en kvinna stå jag en kvinna stå vid fönstret, böjd över en koffert, som hon öppnade och tog en flaska ur, så gick hon tvärs över golvet till spiseln, lyfte flaskan mot skenet och tycktes betrakta den noga, så vände hon sig mot mosters säng. Jag tittade dit och såg moster sitta i sängen, och i samma ögonblick var synen försvunnen vid kammardörren. Jag hörde just moster säga "gå i Herrens Jesu namn", då var det som förlamningen brutits, jag rusade upp till mosters säng och skrek. Men moster lugnade mig, steg upp och läste något ur bibeln. Sedan gingo vi till sängs.

Jag tordes inte somna mer den natten, jag var för mycket uppskrämd, och moster sade strängeligen till mig att vara tyst om saken; hon skulle tala med prästen först. Vi voro tvungna att ligga där en natt till innan moster kunde svepa henne, men då sågo vi ingenting. Moster sade: "Jag har bett till Gud vi skall slippa se denna syn" och trygg av detta somnade jag gott och sov hela natten.

Moster ordnade om så att det genom den gamle pastorns försorg blev förhör med mannen angående hustruns död, men den tidens sena rättvisa gjorde inte mycket åt saken när han nekade. Men han fick aldrig ha någon hushållerska, det sades att kvinnan vi sett fortfarande hälsade på i gården. Mannen blev mer och mer underlig, inget folk ville stanna i gården, pojken togs om händer av andra, och till slut måste han sälja gården. Han köpte en liten stuga och flyttade dit, men ensamheten och samvetskvalen blevo honom övermäktiga och en dag fann man honom död i skogen. Bössan låg bredvid, det troddes han själv tagit sitt liv. I hans stuga fann man ett brev vari han erkände han tagit livet av sina båda hustrur med arsenik. Skrinet med arsenikflaskan fanns också kvar.

De ihjälfrusna barnen gå igen.

Det var en januaridag år 1921. Jag hade på skidor besökt en god vän, som bodde vid en insjö i östra Värmland. När skymningen bröt in bröt jag upp, ty stora molnmassor hade plötsligt brett ut sig över himmeln, bådande snöyra. Med kraftiga stavtag gled jag fram över de snötäckta isvidderna mot hemmet, då plötsligt ovädret bröt ut. Stormen piskade snön i ansiktet på mig. Med försiktiga glid, följande den skogkransade sjöstranden för att ej förlora riktningen, gick jag sakta framåt. Ljuset från den inne i viken liggande gården S. hjälpte i någon mån orienteringen, varför jag beslöt gina över viken.

Då hände det. Med riktning från gården S. ut mot sjön såg jag några meter framför mig två flickor, trasigt klädda, bärande var sin korg i handen komma vandrande hand i hand. I första häpenheten stod jag alldeles stilla. Vem kunde ha hjärta köra ut barn i detta hundväder, tänkte jag? Jag kastade om riktningen och följde efter barnen för att varna dem för den farliga vandringen i snöyran, som lätt kunde bli den sista för dem.

Egendomligt nog hann jag ej fatt dem hur jag än ansträngde mig. Då och då skymtade jag de små kropparna framför mig för att därefter alldeles förlora dem ur sikte. Jag insåg det lönlösa i att komma fatt dem, varför jag vände och skidade hem. Jag berättade sedan händelsen för min granne, en gråhårsman född i bygden. - Då var det säkert barnen, som omkommo i snöyran en januarikväll för många år sedan, du nu såg gå igen, sade han. Jag bad honom berätta, och han talade då om, hur två små flickor från sjöns andra sida varit ute och tiggt mat. Det hade blivit sent, då de lämnat gården S., och snöyran hade överraskat dem. De hade gått vilse och omkommit. Nästa dag hade man funnit deras stela kroppar i närheten av den ö, där jag tappade bort deras spår.

Den döda gumman och hennes kista.

Om det kan vara för att jag är född en torsdag vet jag ej, men många påstå att torsdags- och söndagsbarn ha särskild benägenhet att få se och höra underliga saker. I varje fall är det från mitt hem i Skåne, det som jag nu skall berätta har hänt.

Gården ligger på slätten i en liten ekskog och har gått i arv från far till son i flera led. Redan som helt ung förstod jag att det var något underligt i boningshuset, men då inte mor eller far ville svara på mina frågor om detta, blev det jag själv som äldre som ville undersöka detta. Sedan före min skoltid kan jag minnas mystiska ljud, knackningar, rassel och en gång då jag varit på julfest i skolan och kom hem på gårdsplanen i sällskap med en något äldre syster, tjöt den stora gårdshunden förfärligt. Jag undrade vad det kunde vara han såg, det var något månljust, vi stodo tysta men vi vare sig såg eller hörde någon människa. På oss var det ej han stormade, ty vi voro så bekanta med hunden, vi gick bort till honom, men lugn blev han ej för det. Han stirrade åt väster, varifrån en mindre väg leder. På bara 25 meters håll såg vi en svart gestalt komma. Vi blevo rädda, kröpo bakom hundkojan, för vi trodde det var en tjuv som kom. Alldeles ljudlöst kom skepnaden förbi, gick mot kökstrappan, öppnade dörren och steg in. Vem kunde det vara som gick in så där, vi ha ju nyckeln, sade jag. Syster min satt tyst, även hunden hade tystnat, inget ljus tändes inne. Men om några minuter kom den gamla böjda gumman som för en stund sedan gått in åter. Hon gick samma väg som hon kommit och hunden tjöt åter. Denna skepnad bar en lång, släpande klädsel och på huvudet hade hon något slags schal, som användes förr i gångna tider. Vi skakade av rädsla, men till slut gingo vi in, ytterdörren var låst och ingenting ovanligt märktes.

Av de äldre hemma förstod jag att det var något som spökade i huset, för då ljuden återkom sade de ibland: "Nu kommer hon igen" o.d. Det var kökstrappan, dörren ut mot gården, vindsdörren, trappan till vinden och så vinden som passerades av denna mystiska gumma. På vinden var endast förvarat en del gamla saker, som voro köpta på auktion, såsom gamla skåp, kistor, spinnrockar o.d. Det är nu om en av dessa gamla kistor jag skall berätta. Då jag var 19 år och alltjämt spökandet fortsatte ville jag undersöka saken närmare, fast jag många gånger blev varnad av föräldrar och syskon, ty de ville ej jag skulle störa eller oroa gumman för som de sade:
"Då få vi kanske inte ro för henne varken natt eller dag".
Nåväl, en dag förde jag saken på tal med min farfar, och han sade sig ha sett gumman ofta, ty han hade ägt gården förut. Han trodde att hon hade något gömt på vinden före sin död och sedan ville försöka hämta detta, eller också sade han att det kanske var något gammalt brott som hänt där och som hon ej fick någon ro för efter sin död. Ibland kom hon nästan var vecka men sedan kunde det vara halvår till nästa besök. Nå, en kväll satt jag och en kamrat och språkade då hunden började ge upp sina hemska tjut.

Då förstodo vi att det skulle bli besök på vinden. Det var månljust och fint väder, vi beslöto kila upp på vinden och vänta ut spöket. Först låste vi ytterdörren och lät nyckeln sitta i på insidan, så ingen skulle få in någon nyckel utifrån, sen släckte vi ljuset, gick upp på vinden, haspade vindsdörren på insidan. Vi togo plats i en stor låda, och månen lyste in så vi kunde se över hela vinden. En stund sutto vi tysta i spänning och hörde bara hundens tjut.

Så blev det rassel i ytterdörren, den öppnades och stängdes åter. Haspen till vindsdören slogs upp och även denna dörr öppnades med ett knarr, som alltid hördes då den blev öppnad. Vindstrappan knarrade och försiktiga steg närmade sig oss. En mörk gestalt kom upp på vinden, såg sig spejande omkring och gick sen med försiktiga steg bort mot den södra gaveln, där en gammal ekkista stod. Hon stod en stund och liksom betraktade denna, därefter lyfte hon högra handen och tog fram något skramlande, såg på detta mycket noga samt böjde sig ned. Då hördes en nyckel vridas om i kistlåset och locket ställdes upp. Hon böjde sig åter liksom för att ta något ur kistan, och vi hörde prassel liksom av papper och så ett ljud liksom en låda som fördes in. Nu låste hon åter kistan samt kom tillbaka, men stannade ett par gånger och såg liksom tillbaks på kistan. Hon försvann på samma sätt som hon kommit. Hunden gav åter upp tjut, efter att ha varit tyst medan besöket var inne. Sen blev allt tyst igen och vi gingo ned och diskuterade vår upplevelse.

Resultatet blev att vi dagen därpå skulle se vad det var i den gamla möbeln, som vi förstodo att spökerierna voro förknippade med. Vi gingo upp och såg på den, på framsidan stod "Anno 1817 " i rött, eljest var kistan grön. Den var låst och ingen nyckel stod att finna, varför vi bröto upp locket med ett järnspett. Men till vår förvåning var den alldeles tom, inte något fanns i den. Nu trodde vi det skulle bli slut på de otrevliga besök vi haft, men så blev det ej. Med gemensamma krafter bars kistan ut i vedboden, det skulle bli ved av den. Jag gick lös på den med en yxa och då jag skulle slå sönder botten fann jag i en balk där ett s.k. lönnfack och i detta fanns en del gulnade papper, som befanns vara reverser samt gamla köpehandlingar, och så var det 2 båtaktier. Kistan var köpt på en auktion efter ett par gamla människor och dessa gamla papper ha väl blivit glömda i kistan vid deras död. Troligen har den gamla gumman på detta sätt försökt få fram dessa papper, som hade ej ringa värde. Dessa äro nu överlämnade till efterlevande efter det gamla par som kistan var köpt efter, och aldrig efter detta ha vi sett eller hört vare sig gumman eller något annat övernaturligt i mitt hem.

Den gamla kvinnan med flickan.

Skogsfaktorn vid Prästmons sågverk, T.J. Nordlander, född 1874, död 1932, berättade för ett tiotal år sedan följande oförklarliga tilldragelse, som han upplevt under vistelse i de ångermanländska skogarna för bortåt 40 år sedan. Jag låter Nordlander berätta:

En av vintrarna omkring sekelskiftet var jag sysselsatt med timmerhuggning i Offersjöns fjällby i Ångermanland. Jag jämte mina arbetskamrater bodde i ett rum hos fjällställets enda torpare. En natt vaknade jag helt plötsligt med att känna en brännande törst och steg upp för att dricka. Den natten var ett utomordentligt vackert strålande månsken rådande, vilket upplyste rummen nästan som vid dagsljus. Jag tittade ut. Då fick jag till min överraskning se en till utseendet 70 år gammal kvinna komma gående hand i hand med en 5-årig flicka från ladugården, belägen högst tio meter från min bostad. De gingo i riktning från ladugården nedför torpets inägor mot en förbiflytande bäck cirka 100 meter avlägsen. Jag tyckte, att det föreföll egendomligt, att människor voro ute så sent om natten, men så orimligt var det ej heller, då i gården bodde en gammal gumma samt flera barn, varför jag icke fäste mig vidare vid den nattliga promenaden. Den gamla gumman i gården var emellertid blind, varför det snart slog mig: Kunde hon vara den nattpromenerande? Jag tittade ännu en gång ut och såg de vandrande i snön, som låg över en meter djup på fältet. Då försvunno de in i skogssnåren vid bäcken. Så slog klockan tolv, och jag lade mig åter.

Tidigt påföljande morgon gick jag ut för att övertyga mig om verkligheten av nattens iakttagelse. Under natten hade icke någon snö fallit, varför jag genast gick till platsen för nattens uppenbarelse för att förvissa mig om spåren i snön. Men intet spår stod att upptäcka. Snön låg orörd över hela inägoområdet. Jag erfor en obehaglig känsla av vad jag sett under natten.

Jag omtalade emellertid icke för någon, vad jag sett. På kvällen, när jag kom från skogen, frågade jag gårdens ägare, om någon varit ute senare än vanligt kvällen förut. Frågan besvarades nekande. Alla i huset hade gått till vila i vanlig tid. Jag sade intet mera i sammanhang därmed. Samtalet kom in på helt annat, då torparen om en stund helt avbrytande nämnde, att det var jämnt 4 år denna dag sedan hans gamla 80-åriga moder och en hans dotter om 4 år dogo på samma dag.

Då med ens stod det klart för mig, vad nattens syn hade att betyda. De döda hade "gått igen" på årsdagen. Jag talade dock icke om för någon min oförklarliga syn den natten och själv har jag heller aldrig fått någon förklaring på, varför "döda kunna gå igen".

Rösten som angav drunkningsstället.

På en gård i södra Småland hände en egendomlig sak som min morfar berättade.

Rättaren på gården och min morfar voro mycket goda vänner. Så en dag drunknade rättaren i den intilliggande sjön. Där uppbådades folk som for ut och draggade efter honom, men med negativt resultat. Även andra och tredje dagen med samma klena resultat. Då tänkte de upphöra med arbetet. På natten vaknade morfar vid att han hörde sitt namn ropas utanför fönstret.
"Johannes! Johannes! Johannes!" löd rösten.
"Vad vill du?" frågade morfar som väl känt igen rättarens röst.
"Drag opp mig!" sade rösten.
"Var är du?" frågade morfar.
"Jag ligger vid den stora furan vid Koludden. Gå och drag opp mig!"
"Ja", svarade morfar och så var det tyst igen.
Om morgonen gick morfar till ort och ställe som rättaren själv utpekat och fann honom där på grunt vatten.

De här historierna har mina bloggläsare mejlat till mig!